Gammal skåpmat från Årets Förnyare
Tidningen Gringo har förvandlat förorten till centrum, tycker journalistprisets jury. Årets Förnyare, chefredaktören Zanyar Adami, är kritisk till hur andra medier skildrar förorten. Men nu anklagas hans egen tidning för att ge samma förenklade och fördomsfulla bild.
- I förorten kallar alla varandra för brushaaan och ingen vet var Konserthuset ligger. Risken är att folk som inte vet någonting om förorten läser Gringo och tror att det är så det är, säger Mustafa Can, journalist och författare.
Gringos chefredaktör Zanyar Adami ser själv ett problem med att ständigt skämta om fördomar.
- Vi befäster nog fördomarna hos vissa. Andra kanske tycker att vi förenklar. Men majoriteten får sig nog en tankeställare.
Zanyar Adami säger att han vill minska fördomarna om det han kallar förorten. Samtidigt kan han inte riktigt definiera vad begreppet egentligen betyder.
- Det är väl ett ord som man använder för att slippa prata om invandrartäta förorter.
Gringo började som extrasidor i tidningen Metro en gång i månaden. Fyra gånger per år kommer också magasinet Gringo Grande. På hemsidan finns en beskrivning av tidningens budskap: "En diss mot dagens keffa 'integrationsjournalistik'. Ingen från hooden känner igen sig i den mediebild som förmedlas av förorten. Vi vill visa Sverige vad som verkligen händer här ute."
Zanyar Adami beskriver den mediebild av förorten som han är kritisk mot:
- Miljonprogram, lågstatus, underklass, mycket blattar. Kriminalitet, socialbidrag, islamistisk fundamentalism och exotiska kryddor och dofter.
Han ifrågasätter inte att bilden är sann, men tycker att den är onyanserad eftersom det positiva saknas. Men Gringos bild av "förorten" är nästan likadan. Zanyar Adami beskriver den så här:
- Miljonprogram, många blattar - men också svennar, arbetarklassområde och betong.
I sina ämnesval har Gringo en större valfrihet än traditionella nyhetsmedier och kan bortse från svåra ämnen som kriminalitet och sociala problem. Zanyar Adami erkänner gärna att Gringo ibland romantiserar.
- Vi vill kompensera för all skit som förorten fått i många år.
Men han tycker att Gringos kompensationsjournalistik skiljer sig från när en dagstidning gör ett enstaka positivt reportage.
- Vi skriver om sådant som finns där hela tiden. Det är fint i förorten, fina hus och fin natur. Folk har lärt sig att leva med varandra trots olikheter, och stämningen är inte så stressig.
Anneli Dufva är journalist på Sveriges Radios kulturredaktion. Hon har reagerat på Gringos bild av förorten.
- Vi är ju många som kommer från förorten även inom etablissemanget. Men i Gringo verkar det som att det inte fanns någon rörlighet. Bilden är så förenklad. Både förorten och människorna som bor där framställs som att det bara fanns en sort.
I Gringo är humorn är viktig för att göra läsaren medveten om sina egna förortsfördomar. Skämten handlar ofta om etnicitet. Ett fördomstest har en fråga om iranska tjejers hår på ryggen och om man kan se på sin frisörs slingor i håret att han är syrian. Redaktionen har också gjort en mångfaldsmanual med beskrivningar av hur man sätter upp en parabol och hur man skalar solrosfrön med tänderna.
Zanyar Adami vill lära andra journalister att etnicitet är oviktigt. Men på Gringos redaktion är etniciteten viktig.
- Vi skämtar aldrig om svarta. Vi har ingen svart på redaktionen som har erfarenhet av de fördomarna, så vi kan inte ta oss den rätten. Jag har frågat några om de vill skriva för oss men hittills har vi inte fått tag på någon.
Mustafa Can är kritisk mot att Gringo ofta delar upp människor efter etnicitet.
- Det är tragiskt att de ständigt skriver om blattar och svennar. Det fördjupar vi och dom-klyftan istället för att ta bort den.
Förutom att förstärka fördomar kan den uppdelningen ställa sig i vägen för andra, kanske viktigare problemformuleringar. Det tycker Piroz Kianersi, reporter på Sveriges Televisions samhällsprogram Faktum.
- Klassperspektivet saknas helt. I Gringo verkar det som om förortens utanförskap beror på etnisk segregation. Men förorten är inte bara invandrare. De reducerar sig själva till en hårfärg genom att ständigt påpeka hur lite de har gemensamt med resten av samhället.
Gringo säger sig beskriva hur det är i förorten, men pensionärer, heltidsarbetande akademiker och småbarnsföräldrar saknas i tidningen. Folk som är födda utanför Sverige förekommer sällan.
Zanyar Adami säger att han skriver mest för människor som är som han själv - unga förortsbor.
- De mest dissade. De är svårast att nå, förortskillar som inte pluggar vidare och som uppfattas som farliga, våldsamma och kriminella.
Han menar att det är de unga killarna, som han själv, som är mest utsatta för mediernas stereotypa bild av förorten. Men tjejerna då?
- Tjejerna är mer osynliga. Det har de varit även i Gringo men vi försöker ha en genustanke nu.
En del av Gringos verksamhet är att föreläsa för redaktioner om hur de kan förbättra förortsbevakningen: skaffa kontakter på andra ställen än där man själv bor, öka sina kunskaper om andras villkor och anställa fler förortsbor.
Men Zanyar Adami har samma problem som många andra mediechefer - brist på kontakter, lite kunskaper om folk utanför den egna kretsen och rekryteringsproblem.
- Vi kommer alltid att glömma en del. Vår bild av förorten är ändå bättre än den negativa standardbilden.